Mer om konsten att säga ja.

Och angående hur mycket 1½ åringar förstår och vad man kan kräva av dem. ”kan man förvänta sig att han skall sluta göra en viss sak bara för att man sagt nej ett antal gånger (t ex att inte röra blommorna utan bara lukta, bara ett litet exempel).”

Mitt svar:

Jag tror att barn i den åldern förstår handlingar bättre än ord och jag tror att vi behöver visa dem hur man ska förhålla sig till saker och ting.

Man kan spara ordet ”nej” till riktiga nej-situationer (typ, spring inte ut på gatan)

Om han visar intresse för blomman kan du säga ”Åh, tycker du att blomman är fin? Vet du vad man gör med blommor? Man luktar på dem! Såhär” Ta ett djupt andetag och lukta som om det var den ljuvligaste doften du någonsin känt. ”Mmm! Ska du lukta? Visst luktar det gott?” Och så luktar ni tillsammans.

Sedan kan man avsluta med att säga hejdå till blomman (och kanske ställa den på en mindre lättåtkomlig plats om den är ömtålig) eller hitta på något annat som behöver göras nu på en gång. ”Oj, nu måste vi tömma tvättmaskinen! Var är tvättmaskinen?” Kanske räckte det inte och blomman måste luktas på lite till, då gör ni det igen med lika mycket inlevelse.

På det sättet har du ådstakommit (stavning?) flera saker. En är att du har räddat blomman från en smärtsam behandling. Sedan har du visat honom hur man ska göra med blommor, han är en erfarenhet klokare. För det tredje har du delat hans intresse och stärkt er gemenskap.

Men även har du avväpnat en potentiell konflikt. Istället för att upprepa ”nej” tio gånger och kanske bli irriterad, har ni ägnat lika lång tid åt att göra en positiv aktivitet tillsammans.

Dessutom kan du nästa gång sitta kvar på din stol och påminna lite lätt ”Kommer du ihåg hur man gör med blommor? Man luktar på dem.” och antagligen njuta av synen av en 1 åring som luktar med största möjliga engagemang och blir stolt över att han vet hur man gör.

Jag tror att vår roll som förälder i den åldern är att vägleda och guida. Och då menar jag det som att visa hur man *ska* göra. Det är enklare att följa en instruktion som beskriver hur man ska göra än att försöka gissa sig till det genom att prova alla möjliga sätt och få höra vilka som är fel.

Dessutom tror jag att en sådan positiv upplevelse stärker barnets självkänsla och självförtroende.

Sedan är ju blomman bara ett exempel men det finns många situationer där det går att tillämpa.

Ansvar är en gåva.

Vi var i Tornparken idag som blivit helt ombyggd under våren. Det finns en jättefin, lång, tunnelrutschkana. Vid den fanns två mammor som övervakade sina barn när de lekte. Båda mammorna oroade sig för att barnet skulle åka på någon annan.

När barnen stod på avsatsen och skulle åka ropade den ena nervöst  ”Vänta tills jag sagt att du får åka!… Vänta, vänta! … nu får du åka!”. Den andra frågade ”Är det ledigt?”, barnet tittade ordentligt och nickade till mamman som sedan nickade tillbaka som bekräftelse.

Ansvar är en gåva med risker,  men med fantastiska vinster. I det här fallet är risken att barnet hade kunnat missa att det inte var ledigt eller rentav ljuga för att få åka på en gång. Vinsterna då? Förståelsen för varför man ska vänta (för att det ska bli ledigt) samt självförtroendet som fås av att mamma litar på en.

Konsten att säga Ja.

Jag tror att många föräldrar känner igen sig i situationen där hur mycket ”Nej” man än säger, så fortsätter ändå barnet.

Eller hur ”Nej” förlöser ett stort utbrott.
”Nej, du får inte klättra på bordet!”
”Nej, du får ingen ny lastbil!”

Jag har provat på att säga ”Ja” istället. Och det funkar faktiskt bra!

När Oliver sträckte sig entusiastiskt efter en liten lastbil på Åhlens, utbrast jag ”Ja, vad kul det är med lastbilar! När vi är färdiga här, ska vi leka med din lastbil då?”

Eller, ”Ja, det är gott med kakor! På lördag kan vi äta kakor till fikat!”

Om rutiner

Det här med om att barn skulle vara för små för rutiner vid n månader (där 2<n) .

Många säger att ”Vi har inga rutiner, han är ju bara 4 månader, det är för tidigt” och jag kan förstå det men reagerar när det anses fel att ha rutiner vid den åldern.

Jag har aldrig träffat på ett barn som farit dåligt av rutiner så länge de anpassas till barnets behov.
För ett barn som nyligen fötts in i en helt ny värld borde ändå förutsägbarheten av att alla dagar ser likadana ut vara en trygghet, tror jag.

Att ha rutiner innebär på inget viss att barnet skulle få gå hungrigt om det inte ”är dags att äta”, eller ha en brist på sömn eller närhet. Tvärtom. Rutiner kan se till att barnet får mat innan det blir så hungrigt att det skriker, att det får sova ett regelbundet antal timmar per dag och att det är i ett bra allmäntillstånd så att föräldrar och barn kan njuta ordentligt av varandra utan att resten kommer ivägen.

Fast jag tror även av att barnens behov av förutsägbarhet varierar från individ till individ precis som för oss vuxna. Jag vet familjer som mått bäst av att bara köra på och ta dagen som den kommer men vår familj har älskat att ha rutiner.

Föräldrarskap

Jag har ett mål med mitt föräldrarskap. Det som är viktigast för mig är att se till Oliver växer upp med så gott självförtroende som möjligt och att han får behålla så mycket som möjligt av sin underbara entusiasm över allt.

Så jag har bestämt för att jag ska
- visa honom möjligheter och inte sätta upp onödiga hinder
- alltid le när han kommer in i rummet och visa hur älskad han är
- ge honom utrymme att upptäcka på egen hand
- njuta av varje skratt

Traditionellt

Igår när Oliver badade försökte jag mig på föräldrarskap av det traditionella slaget.

”NEJ! Häll inte vatten på golvet!”
”NEJ Oliver!”
”NEJ!”
”Häller du vatten på golvet igen plockar jag upp dig!!”

”Puckad Mamma”, tänkte nog Oliver, ”Vad har det med saken att göra? Det är ju vatten, vad ska man annars göra än hälla det? Det är dessutom jättekul att hälla vatten på golvet, titta mamma! Såhär kul är det!”

Och så fullfölja hotet, lyfta upp en hal, skrikande och splattrande Oliver upp på skötbordet och tvinga på honom en blöja.  Puh. Aldrig igen.

I normala fall hade jag ju tagit till med det vanliga ”Oj! Nu blev det vatten på golvet. Det är ju i badkaret man ska hälla vatten, kan du hälla vatten i badkaret Oliver?” Och det funkar ju, det vet jag. Det var länge sen nu som han försökte sig på att hälla vatten på golvet med sitt största leende på läpparna.

Vad hände egentligen? Jag var nog trött. Trött, sjuk, och uttråkad. Jag letade efter en ursäkt att få avbryta leken och plocka upp honom. Förlåt Oliver. Nästa gång ska jag visa dig hur kul det är att hälla vatten i badkaret eller i hinken istället.

Varför gör folk det så svårt för sig?

McDonalds vid lunchtid. Oliver vill bara äta pommes frites och jag har dåligt samvete över hur mycket salt han får i sig. Han kommer i alla fall inte behöva något mer salt för resten av året. Kanske hela livet? Vad skönt, då är den kvoten fylld.

Men sen ser jag något som får mig att komma över mitt dåliga samvete. Några bord bort sitter en mamma med sin knappa ettåring i en högstol. Barnet viftar med fötterna och det som fångar min uppmärksamhet är hur mamman ilsket ryter till honom att sluta sparka. Självklart får hon säga till ett par gånger, vilken ettåring i världen kan sitta still? Jag blir ledsen. För det stackars barnet som får sitta och känna att han gjort något fel, gjort sin mamma ledsen men även för den stackars mamman som bär på så mycket ilska. Det kan inte vara lätt att uppfostra ett barn till att följa sådana standarder. Varför kunde han inte bara få vara en ettåring? Varför gör folk det så svårt för sig?