Bilder!

Det fanns inga bilder på hela första sidan! Det måste vi åtgärda:

Sång

Sedan påskas har Oliver sjungit. Det började med en trevande ”Lille katt”:
”ille att… ille att… ille att…ille att”

Gick via en minimering av ”Bä, bä, vita lamm”:
”Bä, bä, vita ull, jag har cykeln full” (Ja, det var hela visan)

Till en nästan komplett ”Blinka lilla stjärna” med en lockande syn, diamant i skyn och allt! Ibland fastnar han och itererar över samma vers ett tag tills han kommer vidare. Väldigt sött, snart får Morten konkurens!

Kuriosa: på franska går ”Blinka lilla stjärna” såhär:

”Quand trois poules vont au champ
La première va devant.
La deuxième suit la première
La troisième est la derrière.
Quand trois poules vont au champ
La première va devant.”

Men melodin kommer usrprungligen från en visa från 1700-talet.

Mer om konsten att säga ja.

Och angående hur mycket 1½ åringar förstår och vad man kan kräva av dem. ”kan man förvänta sig att han skall sluta göra en viss sak bara för att man sagt nej ett antal gånger (t ex att inte röra blommorna utan bara lukta, bara ett litet exempel).”

Mitt svar:

Jag tror att barn i den åldern förstår handlingar bättre än ord och jag tror att vi behöver visa dem hur man ska förhålla sig till saker och ting.

Man kan spara ordet ”nej” till riktiga nej-situationer (typ, spring inte ut på gatan)

Om han visar intresse för blomman kan du säga ”Åh, tycker du att blomman är fin? Vet du vad man gör med blommor? Man luktar på dem! Såhär” Ta ett djupt andetag och lukta som om det var den ljuvligaste doften du någonsin känt. ”Mmm! Ska du lukta? Visst luktar det gott?” Och så luktar ni tillsammans.

Sedan kan man avsluta med att säga hejdå till blomman (och kanske ställa den på en mindre lättåtkomlig plats om den är ömtålig) eller hitta på något annat som behöver göras nu på en gång. ”Oj, nu måste vi tömma tvättmaskinen! Var är tvättmaskinen?” Kanske räckte det inte och blomman måste luktas på lite till, då gör ni det igen med lika mycket inlevelse.

På det sättet har du ådstakommit (stavning?) flera saker. En är att du har räddat blomman från en smärtsam behandling. Sedan har du visat honom hur man ska göra med blommor, han är en erfarenhet klokare. För det tredje har du delat hans intresse och stärkt er gemenskap.

Men även har du avväpnat en potentiell konflikt. Istället för att upprepa ”nej” tio gånger och kanske bli irriterad, har ni ägnat lika lång tid åt att göra en positiv aktivitet tillsammans.

Dessutom kan du nästa gång sitta kvar på din stol och påminna lite lätt ”Kommer du ihåg hur man gör med blommor? Man luktar på dem.” och antagligen njuta av synen av en 1 åring som luktar med största möjliga engagemang och blir stolt över att han vet hur man gör.

Jag tror att vår roll som förälder i den åldern är att vägleda och guida. Och då menar jag det som att visa hur man *ska* göra. Det är enklare att följa en instruktion som beskriver hur man ska göra än att försöka gissa sig till det genom att prova alla möjliga sätt och få höra vilka som är fel.

Dessutom tror jag att en sådan positiv upplevelse stärker barnets självkänsla och självförtroende.

Sedan är ju blomman bara ett exempel men det finns många situationer där det går att tillämpa.

Avsked

Oliver drar ut proppen i badkaret, tittar ner och vinkar.

-Hejdå. Hejdå vatten.

Fantastiskt!

Jag hittade ett tips som jag tror kommer att revolutionera mitt liv: Repa upp utan att behöva fiska upp maskor.

Ansvar är en gåva.

Vi var i Tornparken idag som blivit helt ombyggd under våren. Det finns en jättefin, lång, tunnelrutschkana. Vid den fanns två mammor som övervakade sina barn när de lekte. Båda mammorna oroade sig för att barnet skulle åka på någon annan.

När barnen stod på avsatsen och skulle åka ropade den ena nervöst  ”Vänta tills jag sagt att du får åka!… Vänta, vänta! … nu får du åka!”. Den andra frågade ”Är det ledigt?”, barnet tittade ordentligt och nickade till mamman som sedan nickade tillbaka som bekräftelse.

Ansvar är en gåva med risker,  men med fantastiska vinster. I det här fallet är risken att barnet hade kunnat missa att det inte var ledigt eller rentav ljuga för att få åka på en gång. Vinsterna då? Förståelsen för varför man ska vänta (för att det ska bli ledigt) samt självförtroendet som fås av att mamma litar på en.

Nolltolerans

(Det här kommer att börja låta som värsta skrytbloggen. Det är inte alls meningen. )

Städningen är inte min starka sida. Eller jo, jag är grym på att städa. Men jag är dålig på att göra det… Förstår ni?

Så vad gör man när man har ett liv som består av jobb, hämta och lämna på dagis, laga mat, lägga barn? Det stavas ”Rutiner”. Och om det är något som jag lärt mig av min tid med Oliver är att jag kan göra vad som helst, bara jag gör det regelbundet.

Konceptet fick namnet ”nolltolerans” hos oss. Ett namn som verkligen beskriver vad det handlar om: aldrig, under några som helst omständigheter, ska vi gå och lägga oss med ett stökigt kök.

Vi börjar med köket (ett steg i taget). När en badar Oliver måste den andre plocka undan i köket. Och det känns riktigt bra. Både att veta att medan man gör den ena sysslan ligger inte den andre och slappar men även känslan av att kliva in i ett rent kök på morgonen.

FlyLady beskriver egentligen grundtankarna men hennes 31 bebissteg gick lite för sakta för mig. FlyLadys principer är bra för människor som bor mer CHAOS  (Can’t Have Anyone Over Syndrome). Hon förespråkar rutiner som sakta byggs upp, att inte göra allt perfekt alltid eftersom att det oftast räcker med det synliga och ibland kan man grovstäda, en zon för varje vecka, eliminera hotspots, osv…

Motsvarande svensk sajt är ett forum som heter Skrubba där knappt 900 användare pratar städning. Mycket inspirerande!

I alla fall,

Här är mitt förslag på nolltoleranslista:

- bordet rent
- startad diskmaskin
- tömd sophink med ny påse
- bänkar rena
- skinande diskbänk med tömd ho
- rena golv
- matlådor klara

Svinto is teh shit.

’nuff said.